Övrigt, Berättelser

Att vara rädd

När jag går ensam, oavsett tid på dygnet, oavsett väg, oavsett väder. Så är jag alltid lite rädd.

När det är ljust och ganska öde är jag lite rädd.

När ingen av mina nära och kära vet precis vart jag är just precis då. Så tänker jag på om någon någonsin kommer hitta min kropp om jag blir dödad nu.

När jag går i mörkret tänker jag på hur enkelt det skulle vara för en man att hoppa på mig bakifrån.

Jag tänker på om jag skulle lyckas försvara mig, lyckas skrika? Lyckas slå? Lyckas säga nej?

Är det inte lättare att inte göra ett skit. Gör det kanske mindre ont om jag gör mindre motstånd?

Kommer jag kunna leva med mig själv efteråt om jag inte gör motstånd?

Kommer jag blöda eller gå sönder? Kommer jag vara mig själv igen?

Allt jag ville var att ta en skön höstpromenad, men ångesten för att bli rädd och för vad som kan hända om jag tar mig ut gör ofta att jag stannar hemma.

Jag går snabbt och oroligt med ett hårt dunkande hjärta och jag kramar om min försvarsspray med handen krampaktigt som jag fått av pappa.

Tänker flera gånger, nästan maniskt hur jag ska göra för att kunna spraya min förövare i ansiktet. Kommer jag lyckas?

Det värsta är att inte kunna veta innan utan behöva vänta på att det händer för att se hur jag skulle reagera.

Välkomna till Sverige, till Åkersberga 2018.

Ge mig skillnad! NU!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s